Julkalender 8 december 2017


På väg ner för Faksefjell med utsikt mot norr...

Det var höst. Två vänner hade jag med mig för att ta en vandring i fjällen. Det var första gången som de var med och själv försökte jag på den tiden optimera varje tur i området för att hinna vandra och fotografera så mycket som möjligt. Turen upp på fredagskvällen efter jobbet gick bra och vi satt och njöt av mat och dryck till sent på natten. Vi var betydligt yngre på den tiden och allehanda ämnen avhandlades med blandat resultat.

Några få timmar senare satt vi i bilen. Själv hade jag tänkt ut en optimistisk rutt för att få visa upp området. Den ena färdkamraten, vi kan kalla honom T, är/var synnerligen mer tävlingsinriktad än vad jag är. Det är inte för inte som han kallades för bergführern. Min andra färdkamrat som för enkelhetens skull får heta U, var fotofantast och hade införskaffat en NIKON 990 med vridbar skärm. En dyr rackare på 3,32 megapixels som många idag säkert fnyser åt. Dock en riktigt bra kamera. Själv hade jag lånat med mig jobbets digitalkamera på hisnande 2 megapixel, stor som ett mjölkpaket.

Ni ser bilden framför er? Chefsideologen som skulle se så mycket som möjligt och dokumentera, bergführern som skulle avverka så många kilometer så fort som möjligt, gärna så brant som möjligt. Och så Hovfotografen som jag tror tog runt 400 bilder den här turen. Varenda löv, gruskorn, bär osv skulle förevigas. Alla dessutom lätt pömsiga efter nattens ytterst få timmar i bingen.

Det stora målet för dagen var Faksefjell och toppen på Grunnfossgnollen. På den tiden var inte skogen avverkad utan vi gick raskt uppför längs stigen mot den meanderformade isälvsdalen på vänster hand. Fukten låg tung mellan träden. Här hade svampar, bär, spindelväv och annat sitt himmelrike. Hovfotografen såg vi knappt skymten av. Jo, djupt nere i riset någonstans i en obskyr ställning för att fota ett löv underifrån i 23 olika vinklar. Han var i Nirvana!

Efter ungefär två kilometers vandring kommer man till Måsavelta. Denna plats användes förr till att på hösten samla all vitmossa (renlav) i lagom stora klumpar som sedan fick frysa till och hämtas på vinterföret. Mossan användes bland annat för att dryga ut fodret till djuren under den långa vintern.

I den ytterst branta och steniga stigningen vidare uppför tyckte hovfotograf U att undertecknads blåröda nuna gjorde sig så bra mot den flod av svett som rann över ansiktet. Klart man ställer upp. Det finns bilder. I närbild. Jag har dem. Det ser förjävligt ut. Dessutom hade man en andhämtning som skulle få en trasig madrasspump att låta välstämd. Kort sagt; det var bistert.

Bergführern då? Ja han hade trampat vidare och övergett sina expeditionsmedlemmar och satt nu på toppen med en kall öl (nåja mexikansk blask-Corona) och försökte ringa sina vänner att han minsann satt på en fjälltopp i Norge. Endast en svarade och av den korta konversationen att döma så var man inte imponerade. Tror ni att han bjöd på någon öl då? Nänä...



Hovfotograf U tog nu fram den bärbara datorn och började föra över bilder från kameran till datorn, bergführern drack öl och jag travade runt med kameran i högsta hugg, käkandes ett ägg med kaviar för att njuta av utsikten genom de jämntjocka molnen. En kort stund bröt faktiskt solen igenom och det blev några rätt fina bilder ändå.

Nu skulle vi ner igen. Tror ni att vi tog samma väg ner som vi kom? Nänä, nu var det 'tiger line' som gällde och vi balanserade oss ner genom blockhavet där stenarnas fukt gjorde hela turen synnerligen äventyrlig. Plötsligt stannade vi till och fick den härliga vyn som du ser i början av artikeln. Det blånande skogslandet med sina linjer med det ljuset, det är nog en av de bästa bilderna som jag har tagit.

Vi tog oss ner helskinnade och rast kommenderades. Regnjackor togs av, tröjor vreds ur. Hovfotografen försökte med en ny attack i den frodiga vegetationen men hejdades raskt av bergführern som inte var på humör för avbrott i den raska vandringen. Själv försökte jag kompromissa genom att ta vartannat steg långt och vartannat kort. Vi såg nog ut som bandriljärerna i Kalle Ankas jul på julafton. Björnarna som säkert stod och spanade på oss måste ha garvat sig harmynta.

Väl nere på vägen igen kom kaffet fram vid Statskogs stuga. Bergführern såg nogsamt till att vi stod på grus med behörigt avstånd till något som ens kunde tänkas vara fotograferbart. Kroppen började acklimatisera sig efter det stora antalet höjdmeter som hade avverkats. Var det höjdsjuka vi hade drabbats av?

Tänk så här 17 år senare, vad man kan ljuga ihop för en historia om en liten tur upp på Faksefjell. För kom ihåg, en god historia kan och ska alltid förbättras... :-) Tack T och U !!!

Köp böcker som julklapp!

Passa gärna på att köpa mina böcker som julklapp innan jul. Besök webbshopen på Tictail

Skriv gärna en kommentar...

På julafton lottar jag ut ett pris bland alla er som skriver. Vinnaren får ett presentkort hos Pyssel og Navlelo på Storvegen 8 i Trysil!



Skrivet av Stefan     Uppdaterad 2017-12-08

« Tillbaka       |       Till topps, bestefar!