Att skriva en bok - del 2



Jag fortsätter med mina lätt förvirrade tankar om hur det är att skriva en bok och mer därtill.

Hittills har det blivit tre böcker, eller fyra om vi ska vara lite ärliga. Jag skrev ju farsans memoarer också när han fick ALS och kroppen inte lydde. Här var det jag som tjatade, fixade fram alla bilder samt såg till att det blev en bok av det hela.


När jag föreslog att han skulle skriva sina memoarer så var det med flera syften. Dels för att hans skulle få något vettigt att göra för den största nackdelen med ALS är att kroppen förtvinar och du blir 'levande begravd' medan huvudet fortfarande är helt intakt.

Den andra delen är att man då kan göra upp med eventuella missförstånd eller annat. Man kan få svar på alla frågor och helt enkelt göra ett avslut. Dessutom fick farsan skriva med sina ord. Eller rättare sagt, han dikterade och vi spelade in för att senare renskriva. För mig var det också ett mål avklarat. Att göra allt man hade kunnat, avsluta och sedan gå vidare. En skön känsla av tillfredsställelse. I många fall går människor bort utan att de anhöriga hinner göra ett vettigt avslut.

Så mitt råd är; om möjligt be dina äldre anhöriga att skriva ner minnen och hågkomster. Vill de inte skriva; ta dig tid och lyssna och kanske anteckna. Varför inte spela in på band för att bevara rösten? Glöm inte bilder, att namnge och datera. Sedan ser du till att scanna in i digitalt format och ta en backup. Kanske inte tillräckligt men du har gjort vad du kan.


Ren på vägen mot Parkalompolo - mot krönet

För det här med att skriva böcker kan verka lustfyllt men är som Mikael Niemi beskrev en laestadians liv i Populärmusik från Vittula (fritt ur minnet):

Det räcker inte enbart med tron. Tron måste vara levande. Det är som att vandra i en livslång uppförsbacke. Du vandrar en försommardag längs en tornedalsk väg, säg mellan Pajala och Muodoslompolo.
Parkajoki norrut - fortfarande uppför

Snart kommer du till den första uppförsbacken. Du känner hur det spänner i vaderna men tänker inte mer på det. Det är ju bara ett litet motlut. Men efter ett tag börjar du spana mer och mer efter backkrönet där det planar ut. Men backkrönet kommer inte, vägen bara fortsätter uppåt. Du börjar ana att det kommer att fortsätta uppåt hela dagen. Och i morgon också. Men efter Parkajoki borde det väl ändå plana ut? När du kommer till Parkajoki fortsätter vägen uppför.

Veckorna blir till månader. Du avverkar dem steg för steg och nu börjar snön falla. Och snön smälter och faller igen. Mellan Kitkiöjoki och Kitkiöjärvi är du faktiskt nära att ge upp. Benen skälver, höftlederna gör ont, kroppens sista energireserver tar snart slut. Men du pustar en stund och kämpar sedan vidare.

Ibland möter du någon som kommer från andra hållet, det är ju oundvikligt. Någon som på lätta steg trippar i nedförsbacken på väg mot Pajala. En del har till och med cykel med sig och behöver inte trampa utan kan rulla hela vägen. Då väcks en del tvivel, det måste erkännas. Då utkämpas en del inre strider.

Dina steg kortas, åren går. Än en gång faller snön. Du kisar i snöbyarna och tycker till slut att skogen glesar upp. hus skymtar bland träden. Det är Muodoslompolo! Och mitt i ett steg, ett sista kort och darrande kliv...

Vid jordfästningen ropar predikanterna att Du dog i den levande tron. Du kom till Muodoslompolo, vi har alla bevittnat det och nu sitter du äntligen på Herren Gud Faders gyllene pakethållare i den eviga, änglatrumpetande nedförsbacken.

Nu har ju jag kört den vägen ett par gånger. Den är kuperad men inte är det så illa, dessutom vacker. Jag kan dock förstå liknelsen, att skriva en bok är lite samma sak. Det är ungefär som att uppnå Nirvana... Typ...


En variant av Pajala Sunrise medans ideér masseras...

Du har en idé. Du lägger upp en plan i huvudet och så tror du att du är klar om sex månader. Hur svårt kan det vara? Det är ju bara att skriva lite på fritiden. Det kontempleras över god mat och dryck. Oväsentligheter som ordinarie jobb, familj, fritidsaktiviteter, bostadsunderhåll och annat krafs är prövningar som ska bemästras. Omedvetet blir man dock mästare på prokrastinering. Man pratar bland vänner och säger att man håller på med en bok och att den snart är klar. Man är positiv men synnerligen tidsoptimistisk.

Nackdelen är att man lägger på sig en stress. Man är inte 20 längre som kan och vet allt och dessutom är en anings mer vältränad än idag. Samtidigt är man i den åldern att man med lätt letargisk min låter folk hålla på. Som min farsa brukade säga: - låt de små vara små...

Stress alltså. Jämföra ett bokskrivande med en troende laestadians prövning? Vad är det för fasoner? Är allt på sitt sätt är en prövning?

Låt oss fortsätta...

Ett år passerar. Det hittas på tusen anledningar till att göra annat. Sitta i soffan med mobilen istället till exempel. Boken ligger som en våt filt över dig. Du vet att du borde 'ta tag i det' men orkar inte. Du ligger i mental fosterställning och talar med kudden. Prövning!


Sommar i Tornedalen 2018, en kopp kaffe och P4 Norrbotten på radion. Boken var ju 'nästan' klar... Foto: Malin Stenelund

Så plötsligt kommer en semestervecka. Datorn öppnas och kombinationen tid och kanske någon god dryck gör att inspiration börjar rinna till. Du hittar flytet, skriver kreativt och gör mer på två timmar än på ett halvår. Du ska bara... Plötsligt är det middag och datorn får plockas undan... Prövning!



Men så en dag är boken klar. Du har petat fram och tillbaka och korrekturläst till förbannelse och på okristliga tider. Du inser att det finns ytterligare en anledning till varför man inte skaffar barn i femtioårsåldern.

Förgäves har du försökt att få vänner och familj att vara lika intresserade som du. Det är som att vara den enda troende i en icke-troende familj. Precis på samma sätt som att min familj INTE förstår varför man kan lyssna på extrem metal. Jag kan glädja er med att minst hälften av boken är skriven med hårdhänt musik i öronen. Ärligt talat är denna även lilla text skriven medan jag lyssnar på ryska Katalepsy. Glad pop-musik. Lyssna på egen risk :-)

Det rycker i 'rockefoten' som någon av mina norska vänner kallar det. Så sant. Är det en prövning att inte få medhåll? Prövning!


Redigering i programmet Scribus pågår i Åre... av alla ställen...

Nu dyker plötsligt ordet självbedrägeri upp som en våt filt i pannan. För när boken är 'klar', då är faktiskt bara drygt hälften avklarat. I mitt förra inlägg skrev jag och la ut en bild på den första versionen. Det blev till slut 82 versioner som jag gjorde i Scribus (gratis-verktyg likt InDesign). Detta lilla faktum brukar påpekas med jämna mellanrum av närstående delar ur mänskligheten.

Tips: säg inte till någon när boken är tänkt att vara klar. Du skapar bara stress för dig själv. Gör en tidplan för dig själv som är vettig och ärlig.

Sedan kommer ju lite oväntade hinder i vägen som man inte kan göra så mycket åt. Covid-19 är ett exempel. Plötsligt kunde jag inte åka över gränsen och ta de sista bilderna som jag ville ha. Eller en jobbsituation som kräver många timmar övertid. Helst båda samtidigt.


Korrektur

För när boken är 'klar', då dyker nämligen lite andra parametrar upp. Som att boken ska sättas av någon som kan design och göras tryckfärdig. Helst ska det vara gratis och klart igår. Det här är en hel djungel men jag har hittills haft olika för varje bok och alla har gjort ett utmärkt jobb. Denna gång blev det Maria på Gamst Design i Tromsø som gjorde ett fantastiskt bra jobb. Fick hennes namn på rekommendation och kan varmt rekommendera henne för era projekt.

Ett tryckeri är också bra att ha. Även här är det en djungel och mängder med saker som ska spela in. Denna gång valde jag att trycka hos Print in Baltic i Litauen av flera skäl. Ett är att jag har fått goda referenser. Ett annat är att Litauen och Polen har ett rykte om sig att vara jäkligt vassa på tryck. Det är förvisso många andra länder och tryckerier också men jag tänkte att med tanke på att boken skulle vara en fotobok så skulle de få leverera kvalitet. Sedan är ju kostnaden en faktor, så är det bara.


Provtryck

Blev det bra? Jag är supernöjd och jag hoppas att ni också är det. Edita är en klippa och är snabb att svara och komma med tips. Men även här är det många små beslut som ska tas. Mjukt eller hårt omslag? Hur mycket 'bleed'? Provtryck? Leveransdatum osv osv... Jag kan utan problem rekommendera Print in Baltic för andra som också vill trycka.

'Kill your darlings'... Ett uttryck som minst sagt är en prövning. Men när det första utkastet till boken kom från Maria och man ska korrekturläsa så inser man att en viss bild eller text är malplacerad eller av för dålig kvalitet. Kanske behövs en ny bild läggas in. Eller så tar vi ett exempel där Maria hade en mycket bättre lösning än vad jag skissade på vilket plötsligt innebar att runt 40 bildor/sidor skulle flyttas om. Tidsödande och frustrerande. Framförallt eftersom jag inte kunde åka till den norska sidan och ta kompletterande bilder.


Författaren tar bilder vid Markloken. En av dem kom med i boken. Foto: Andreas Nicolaisen

Det här är dock en viktig fråga och framförallt om man skriver en roman så behöver du ha någon kunnig som även ifrågasätter det du skriver. Alla människor har olater för sig, så även jag. Det behövs någon petar på alla dina felaktiga de/dem/dom i din text (fast det lärde man sig faktiskt i skolan utan problem!). Någon som petar på dina logiska luckor, dina upprepningar, stavfel. Kort sagt; är rent jävlig. Oftast är det din bättre hälft. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Är det en prövning? Jajemän!

Samtidigt är det ju det som gör att din bok förhoppningsvis blir bättre. Våga ta kritik. Det är ju det du ber om. Bättre att du får en chans att ändra och förbättra innan boken går i tryck, eller hur? Fast att ha sin bättre hälft som kritiker ska man kanske vara försiktig med. Kanske bättre att köpa in tjänsten utifrån? I mitt fall så är vi fortfarande sams.

Slut på del 2.

Länk till del 1
Länk till del 3


Stefan Nicolaisen
Skrivet 2021-01-06

« Tillbaka       |       Till topps, bestefar!