Två turer till Källgrav och Borrväggen
Idag blev det intressanta turer…
En ny vända till Sälen- och Trysilområdet eftersom det är Grensetrimmen i morgon.
Röset på Haraåsen
Källgrav
Vi tog oss först till Källgrav och Haraåsen. På Haraåsen finns ett märkligt röse uppe på en stor sten. Jag har sett en äldre bild där man ser rester av den gula färgen som gränsrösena är målade i. Helt ologiskt. Låt mig förklara…
Fram till 1879 så hade aldrig Källgrav röjts från träd. Dock är det ett oomtvistat gränsmärke sedan 1200-talet. Men, man började aldrig måla gränsrösen förrän 1909 (om jag nu minns rätt) så varför har det här röset som ligger 400 m norr om gränslinjen ens målats? Till saken hör att sidorna av Källgrav är jäkligt branta. Att man då skulle ha mätt så fullständigt fel känns otänkbart.
Men, rösena 119B och 119C restes 1959 av någon anledning eftersom gränsen kompletterades med just dessa rösen för att tydliggöra gränsen i själva ravinen.
Flyttblocket på kalhygget strax norr om Källgrav, ungefär i höjd med röse 119B
Röse 119C från 1959 nere i Källgrav
För att krångla till det hela så finns det ett flertal flyttblock som ligger i enslinje från röse 119C och till det märkliga röset på Haraåsen. De har dock inga tecken på färg eller andra märkningar.
Dessutom, att gå i Källgrav som vi idag gjorde till stora delar är fostrande. Det finns anledningar till att det heter just så. Det är synnerligen blött i mitten. Dessutom är det blockterräng med mossa över så man ser inte de lömska håligheterna under. Två gånger föll jag. Dessutom skrämde vi upp ett jordgetingbo och har synnerliga synpunkter på allt som har med grot att göra. Grot? Ja, de där resterna som blir kvar när man har avverkat. Grantoppar och annat skräp som vill låsa fast stövlar mm.
Röse 119 (Västra Källgravsröset) från 1756 nere i Källgrav
4 km tog nästan 2,5 timme. Vi tog en lång fikapaus vid Västra Källgravsröset där vi har varit förut och vattenfyllt mina stövlar en bister novemberdag. Den här gången var det 23 grader varmt vilket förgylldes med älglöss, de där som gräver sig fast och biter rejält. Jag tror att de heter hjortelus på norska. Det fanns många…
Det som är intressant här är att röset är ett originalröse från 1756 men stentavlan är från 1894. Varför? Utan att ha kollat i källmaterialet är det troligt att stentavlan har blivit skadad och då ersatts med en ny sten vid den gränsöversikten.
Kikar vi sedan 10 meter västerut hittar vi ett visningsröse i gränsgatan och visst, där finns den avbrutna stentavlan fastgjuten. Troligen har ett träd fallit och knäckt stenen någongång i slutet av 1800-talet.
Borveggsröset syns långt därborta, ungefär 300 meter bort
Borveggsröset
Dagens sista tur var att ta sig till Borveggen och röse 121. Av olika skäl har jag inte varit där förut. Främst för att skogen är synnerligen tät, det är väldigt brant och oländigt och jag kan säkert hitta på fler svepskäl. Från den norska sidan gav vi upp med 300 meter kvar. Terrängen var lite för oländig så här sent på dagen.
Vi provade därför att gå 350 meter från skogsbilvägen som passerar Janteheimet på svensk sida och det gick lättare. Fortfarande grinigt och svårt att gå men det löste sig. Att kliva i en gammal timmerväg med kvistar och skräp brant uppför är inte kul.
Borrväggsröset 121 från 1756
Så, nu har jag nog alla bilder som behövs till nästa bok. Det kommer dock att ta runt ett år till innan den är klar. Det är mängder av uppgifter som ska kollas, motläsas och arkiv som ska besökas.
Tack till Jon Arne Bye och Morten Olesen Lutnæs för hjälp med info.
I morgon blir det en annan tur + Grensetrimmen i Støa. Vi ses väl?
Skrivet av Stefan 2024-09-06
« Tillbaka | Till topps, bestefar!