Trasiga kängor
Det är inte alltid som det går som man har tänkt sig. Under en av höstens vandringar så gick min högra känga sönder. Självfallet skedde det när vi hade kommit ett par kilometer in på den dagens vandring.
Det var inte så att det började släppa lite lätt utan här var det 80% av sulan som släppte... Tvärt! Vad göra?Nu var vi ganska nära Kvillkojan så en rask omgruppering dit anbefalldes för att syna skadan och för att få en kopp kaffe. Dessutom behövde vi nog revidera vandringsplanen för nu handlade det mer om att se vad vi kunde hinna vandra innan hela kängan gav upp.
Vid Kvillkojan. Kaffe och karta redo samtidigt som kängan nödlagas
Mina Graningekängor har varit trogna följeslagare under många år men nu verkade det som att limmet hade släppt samtidigt som själva sulan i sig i rask takt försökte förinta sig själv. Ur ryggsäckens dunkel plockades både eltejp och ett rejält kängsnöre fram, väl medvetet om att det här nog inte skulle hålla någon längre sträcka.
Sulan trycktes hårt mot kängan, eltejp lindades så att den inte skulle släppa direkt och så ett extra kängsnöre på det. Se så fint det blev...
Vid Kvillkojan. Kängan lagad
Kaffet dracks ur och vi tänkte oss att från Kvillkojan ta en avkortad tur mot Hundfjällets naturreservat och sedan tillbaka mot Vålbrändan. Solen sken ju och att foten blev dyngsur i kängan spelade ju inte så stor roll, det var ju bara att byta strumpor sedan och ta stövlarna istället.
Nu fortsatte vi norrut mot nästa bro som skulle leda oss längs Sälenringen och naturreservatet. Efter 300 meter så började nästa känga visa tecken på grav materielutmattning där sulan började glappa. Rejält! Va f...? Driver ni med mig?
Nu hade jag slut på extra kängsnöre så det fick bli en rejäl tejpning med eltejp istället. Tur att man har jobbat som linjemontör en gång i tiden så att man kan tejpa hårt. Dock hade jag på känn att lagningarna inte skulle hålla så värst länge och att återfärden skulle bli en blöt och dyster historia. Men solen sken i alla fall!
Det var ju blött i terrängen efter en hel del regnande så blöta spänger och leriga passager började gå hårt åt lagningarna. Om man har haft fotsvett någongång så var det inget emot den väta som mina små söta fossingar nu fick utstå. Humushalten var bitvis hög och temperaturen ganska låg på vattnet. Trots att solen sken var det ganska bistert.
Ju närmare Vålbrändan vi kom desto blötare blev det, kombinerat med torrare partier där stenar gjorde sitt bästa för att slita av tejp och snöre. Framme vid Vålbrändan var det synnerligen vackert som alltid men vi gick direkt vidare längs Sälenringen i ostlig riktning fram mot bilen.
Har jag nämnt att det bitvis var blött? Jodå, kängorna påkallade uppmärksamhet och lagningarna hade nu flyttat sig till den främre delen av kängorna. Det tjippade muntert bland tyg och tår medan lätta svallvågor kunde förnimmas nedanför anklarna. Ljudet som kom från kängorna kunde liknas vid ett lätt flagellerande av sig själv med en kökshandduk mot en naken och svettig kropp. Har jag hört.
200 meter från bilen så gav den första kängan upp. Helt! Den bakre delen bet sig dock mirakulöst fast mot hälen men framtill fick jag röra mig likt en Zeb Macahan på Valium för att inte sulan skulle släppa helt. Bilen var dock inom räckhåll så jag gav på ren svenska, fan i det...
Jaha! Som tur var hade jag ju med mig stövlarna i reserv i bilen så nästa tur den dagen var inte i fara. Efter ombyte och skor på fötterna så var det idel glada miner igen. Min medvandrare påminde om den gången vid Fetdalsfallet på den norska sidan när hans stövlar lämnade in efter mångårig tjänst. Båda två - samtidigt... Man undrar varför...
Hursom. Sammanfattningsvis och vis av erfarenhet så rekommenderar jag att ha med två rullar eltejp i ryggsäcken och gärna en förpackning med snören till kängor (130 cm). Det tar inte mycket plats.
Kängorna på Lit de Parade efter turen där båda sulorna har släppt
Passa gärna på att köpa min senaste bok. Att sitta med den i favoritsoffan med något gott att dricka i närheten medan snöstormen viner utanför, det är en höjdare. Ja, jag är jävig...
Läs mer här: Boken Bilder från Ljøradalføret >>
Skrivet av Stefan 2022-12-04